Jag lever i en solförmörkelse
Det är alltid lättare att göra misstag än att göra rätt, alltid lättare att förstöra än att bygga upp, fan vad jobbigt det är med sånt. Varför är det så att vi människor alltid kommer ihåg det dåliga som hänt oss och aldrig de hundratals goda saker som händer oss? Varför? Kanske för att ingen i din omgivning påpekar när du gjort något bra, samtidigt penetreras man medvilda protester, hån och avsky vid minsta felsteg, vid minsta illa misstag. Är det de som gör att vi gärna belyser det negativa omkring oss och alltför sällan det goda, det som gör en glad, det som kan bygga broar mellan människor och kulturer, det som kan göra jorden till en bättre plats att leva på.
Jag gjorde ett stort misstag för tre år sedan, för någon annan hade det varit no big deal men jag tog det hårt. Jag var 15 år gammal, naiv och dum, mitt i tonårskrisen och fortfarande sökandes efter en identitet. De gamla kompisarna umgicks man inte med längre istället började jag umgås med en kille i klassen som jag tidigare aldrig riktigt gillat (förövrigt, anledningen till att han började umgås med mig var att hans gamla vänner i klassen blivit avstängda). Jag hängde med honom på rasterna och med tiden började jag också lära känna hans vänner lite grann (käslokalla huliganer allihopa). Att spela in låtar var tydligen inne, resonerade jag utifrån snacket som gick och ville inte vara sämre själv. Jag spelade in en låt (som jag än idag skämms över) och skickade runt den till två, tre personer, övertygad om att den är bra (hjärntvättad av mig själv). Följande dag, i skolan, har antalet lyssnare trefaldigats men inte så som jag hoppats på, istället blir jag förlöljligad, ja, man kan nog säga mobbad. Eftersom jag snart skulle sluta 9:an så tänkte jag att, det här klarar jag nog, jag behöver bara hålla ut tills jag kan börja på gymnasiet och det gör jag, jag står ut med tre månaders hån (tack och lov att ingen från min dåvarande klass visste om det) och börjar på gymnasiet med allt bakom mig. Såren läkte aldrig riktigt sen dess och utan att överdriva blev jag aldrig samma person igen men jag kom över det i alla fall, även om jag någon gång kunde tänka på det, så var det i princip glömt. Tills nu, tre år senare.
I början av terminen fick jag reda på att en kille hade kvar låten på sin dator och han hade tydligen skickat vidare den till några andra av sina vänner, så nu flyter den omkring på kommunens datorer igen som en ny löpeld och jag kan inget göra. Men min största farhåga är att någon i min nya klass ska komma över den och det hade varit en mardröm realiserad, speciellt nu, när jag trodde att jag hade lagt allt det förgågna bakom mig. Önskar att gud kunde flytta månen så att jag får sol i mitt liv..
Jag gjorde ett stort misstag för tre år sedan, för någon annan hade det varit no big deal men jag tog det hårt. Jag var 15 år gammal, naiv och dum, mitt i tonårskrisen och fortfarande sökandes efter en identitet. De gamla kompisarna umgicks man inte med längre istället började jag umgås med en kille i klassen som jag tidigare aldrig riktigt gillat (förövrigt, anledningen till att han började umgås med mig var att hans gamla vänner i klassen blivit avstängda). Jag hängde med honom på rasterna och med tiden började jag också lära känna hans vänner lite grann (käslokalla huliganer allihopa). Att spela in låtar var tydligen inne, resonerade jag utifrån snacket som gick och ville inte vara sämre själv. Jag spelade in en låt (som jag än idag skämms över) och skickade runt den till två, tre personer, övertygad om att den är bra (hjärntvättad av mig själv). Följande dag, i skolan, har antalet lyssnare trefaldigats men inte så som jag hoppats på, istället blir jag förlöljligad, ja, man kan nog säga mobbad. Eftersom jag snart skulle sluta 9:an så tänkte jag att, det här klarar jag nog, jag behöver bara hålla ut tills jag kan börja på gymnasiet och det gör jag, jag står ut med tre månaders hån (tack och lov att ingen från min dåvarande klass visste om det) och börjar på gymnasiet med allt bakom mig. Såren läkte aldrig riktigt sen dess och utan att överdriva blev jag aldrig samma person igen men jag kom över det i alla fall, även om jag någon gång kunde tänka på det, så var det i princip glömt. Tills nu, tre år senare.
I början av terminen fick jag reda på att en kille hade kvar låten på sin dator och han hade tydligen skickat vidare den till några andra av sina vänner, så nu flyter den omkring på kommunens datorer igen som en ny löpeld och jag kan inget göra. Men min största farhåga är att någon i min nya klass ska komma över den och det hade varit en mardröm realiserad, speciellt nu, när jag trodde att jag hade lagt allt det förgågna bakom mig. Önskar att gud kunde flytta månen så att jag får sol i mitt liv..
Kommentarer
Trackback
